Skärpedjup viktigt att veta

View Comments

Skärpedjupet i en bild beror inte bara på hur man ställer in objektivet (eller låter autofokuset ställa in det åt sig). Det beror också på bländaren, och på hur mycket av bilden man ställer skärpan i. En skarp förgrund med en suddig bakgrund är helt acceptabelt. En bild där alla föremål är långt borta ser skarp ut. Om en del av bilden är skarp men resten oskarp, har man ett litet skärpedjup; men är hela bilden skarp, är skärpedjupet stort.

Skärpedjupet och brännpunkten


Skärpedjupet beror på avståndet mellan kamera och motiv, objektivets brännpunkt och förstoringsgrad (f-talet), bildformatet, och förvirringspunkten. Egentligen kommer skärpedjupet av att objektivet har en lins. Om allt ljus från motivet kunde komma fram till filmen eller sensorn utan att brytas i linsen, skulle hela bilden vara skarp. Men eftersom man som regel försöker fotografera något som är större än en filmruta, måste man samla in ljuset från motivet till filmen. Det är det objektivet gör.
Ett objektiv består av en lins (egentligen flera linser för att kompensera för förvrängning) och ett mellanrör. Linsen fungerar precis som linsen i ett förstoringsglas: Den samlar ihop ljuset och fokuserar det i en punkt, brännpunkten. Den som har tänt eld på ett tidningspapper med ett förstoringsglas vet varför det heter ”brännpunkt”.
Mellanröret är till för att brännpunkten alltid ska hamna på filmen. Det är därför ett teleobjektiv kan bli längre eller kortare när man försöker ställa skärpan. Ju mer man ökar förstoringen, antingen genom att gå närmare motivet eller använda ett objektiv med längre brännpunkt, så minskar man skärpedjupet. Minskar man förstoringen ökar skärpedjupet. Med samma förstoring på motivet ökar skärpedjupet om man minskar bländaröppningen (högre bländartal), och skärpedjupet minskar om man ökar bländaröppningen (lägre bländartal).

Mindre bilder har större skärpedjup


För samma bild i två olika format från samma avstånd med samma bländare och objektiv med samma skärpedjup, kommer det mindre formatet att ha större skärpedjup. Beskär man bilden och förstorar en del av den till samma storlekt som den obeskurna bilden bilden blir det samma sak som att använda en mindre bild från originaltillfället, så den beskurna bilden har mindre skärpedjup än den obeskurna.
Tänk på hur ögat fungerar: När det är mörkt, blir pupillen större och släpper in mer ljus. Är ljuset dåligt,  blir saker och ting oskarpa, förutom det man tittar direkt på. I bra ljus blir pupillen mindre och mer saker i motivet skarpa. I starkt ljus från snö blir pupillen så liten den kan bli, och saker i motivet upplevs som oändligt skarpa.
I ögat är det linsen som gör linsens jobb, men ögat kan inte bli större och mindre hur som helst. Så i stället är det linsen som deformeras och ändrar ögats skärpeljup, genom att behålla brännpunkten konstant på näthinnan även när det finns mindre ljus. Det är därför som man blir närsynt när man blir äldre: Linsen kan inte ändras så lätt längre. Att skärpedjupet ändras beror på att pupillen ökar eller minskar i storlek.

Fokus på en punkt

Ett objektiv kan egentligen bara fokusera på en punkt, eftersom till syvende og sidst är en lins (konkav eller konvex), precis som ett förstoringsglas. Vid alla andra avstånd blir motivet suddigt, och om det befinner sig i centrum av bilden kommer suddigheten att ha samma form som bländaren, dvs en cirkel. När den cirkeln är tillräckligt liten, dvs närmar sig en punkt, blir föremålet i bildens centrum skarpt. Ju större avstånd från brännpunkten, ju större cirkeln i mitten av bilden där fokus är. Tänk på hur en lådkamera fungerar: En liten öppning, ofta med ett nålstick, sprider ljuset till bakplanet där det exponeringskänsliga pappret eller filmen finns. Lådkamerans bilder är alltid skarpa för ett visst avstånd, eftersom allt som kommer igenom hålet fastnar på filmen utan förvridning. På större eller mindre avstånd blir motivet oskarpt.
Egentligen är naturligtvis bilden i en lådkamera rund, eftersom bilden kommer in genom ett runt hål. Ju längre ut i kanterna, desto suddigare blir den. Den minsta möjliga cirkeln, som är så liten att den inte kan skiljas från en punkt, kallas förvirringscirkeln. Det är inte en väl definierad cirkel, utan suddig i kanterna där skärpan går över i oskärpa. Ju större filmyta, desto bättre skärpa, eftersom man i traditionell fotografering sällan framkallar hela bilden, utan gör en kopia av en del av den. 

Små sensorer ger problem

Det kan ställa till problem för digitalkameror, eftersom sensorn egentligen är väldigt liten – en tumnagels storlek. Så objektiven är gjorda för att fokusera med mycket kortare brännpunkt än objektiven i kameror med film. I princip innebär det att upplösningen per kvadratmillimeter exponerad yta är bättre än för film, och digitalkameror fungerar också med större bländare. Mindre bländare är ett problem, eftersom digitalkameror fungerar bäst med skärpa  på en så stor del av bilden som möjligt. Med digitala tekniker kan skärpedjupet bli oändligt vid alla tänkbara bländartal, antingen för att skärpedjupet i verkligheten ställs efter det att fotot är taget, eller genom att fokusera olika delar av bilden olika. Det är linserna i objektivet, snarare än bländare och sensor, som avgör hur skarp bilden blir.
Skärpedjupet kan vara vad som helst från en bråkdels millimeter till oändligheten. För landskapsbilder vill man kanske ha skärpa i hela bilden, så stort skärpedjup är bra. I andra fall vill man framhäva något annat, och då är det bra att ha litet skärpedjup. Det gäller till exempel bilder när man vill få något att framträda från sin bakgrund.
Ett litet skärpedjup innebär att en del av bilden är oskarp. Men den säger inget om hur mycket. Ju närmre bakgrunden skärpepunkten är, desto mindre oskarpt blir det.
Joomla Templates and Joomla Extensions by ZooTemplate.Com
blog comments powered by Disqus
back to top