Nuförtiden är det gott om 60-mm-objektiv. Men det finns färre objektiv som kan hantera både makrofoto och fotografering med grunt skärpedjup, som porträttfotografering.
Den som har velat ta båda typerna av bilder har fått lov att byta objektiv, med allt krångel det innebär.
Problemet med teleobjektiven är att bländaren blir för liten, med bländartal som sällan är större än 2.8. Det är ett problem om bildsensorn är liten, vilket den är på moderna systemkameror, eftersom bilden kan då bli beskuren. Men japanska Tamron har tagit fram ett 60-mm-objektiv som har bländare med en maxöppning på 2. Maxförstoringen i objektivet är hela 1:1, vilket innebär att man kan få ett föremål i verkligheten att projiceras med exakt samma storlek på bildsensorn. Detta vid ett avstånd från motivet på 10 cm, vilket är rätt imponerande.
Objektivet behåller dessutom samma längd även när man ändrar fokus, vilket är löst med linser inuti objektivet. Tack vare det rör sig inte framstycket på objektivet när skärpan ändras, så man kan sätta på ett polariseringsfilter utan att få problem med att polariseringen förändras eftersom objektivet vrider sig. Skärpeinställningsringen håller sig också stilla när autofokuseringen är igång, vilket tidigare inte varit standard på Tamrons objektiv.
Autofokuseringen kan låta litet mycket ibland, eftersom den är driven av en mikromotor, men en fördel är att man kan fokusera manuellt närsomhelst. Det går dock inte att ställa ett max- eller minimifokus, vilket innebär att autofokuseringen inte blir så snabb, eftersom den går igenom hela skärpedjupet.
Bländaröppningen går från 2 till 16, men ytterlägena fungerar inte riktigt så bra som på ett teleobjektiv eller makroobjektiv. Skärpan är god även om den kan vara oskarp vid bländare 2. Å andra sidan är det här objektivet en kompromiss även om det är välgjort, och definivt tillräckligt bra i sitt normala användningsområde.
